Erotisk

Gay Party

Escort service malmo ass rimming blog homo

escort service malmo ass rimming blog homo

Snälla någon den med Thommy Berggren i rollen som den demoniske Strindberg — kan ingen ta bort denna hemska skolteater…och stackars Bibi Andersson i den andra…hon är inte direkt lyckad…var hon inte bättre skådis än så utan snarare agerande fotomodell..? I unga år så läste jag mycket Strindberg. Han tillhörde mina viktigaste litterära förebilder. I modern tid så har jag läst tre av hans böcker. Samtliga har varit gruvliga besvikelser.

Först var det när jag arbetade med skärgårdskapitlet i min egen bok Sekelskifte i Stockholm. Då läste jag I Havsbandet i hopp om att inspireras av Strindbergs naturskildringar. Det var en omständlig, långsam och tråkig bok och naturskildringarna gjorde mig besviken. I en tidig version av min text så lade jag Strindbergs skildring av hans första möte med skärgården från Tjänstekvinnans son bredvid mina egna skärgårdsskildringar men när min far läste den versionen så sade han att jag var tvungen att ta bort den då det blev pinsamt för Strindbergs del, vilket jag då gjorde av artighet.

För några år sedan så läste jag hans sena självbiografi Ensam som tråkade ut mig i grunden och var medioker i sina stockholmsskildringar. Jag tänkte att jag måste ge gubben ytterligare chanser så i vintras tog jag som min privata jubileumshyllning fram Svarta fanor och nu blev jag fly förbannad. Vad i helvete är det han skriver, karlfan? Vilken djävla dynga — ett osammanhängade dravel helt utan någon som helst relevans för vare sig vår eller någon annans tid.

Helst ville jag hala fram min flodhästpiska och prygla gubbdjäveln till insikt — med säkerhet ett utsiktslöst projekt. Hans kvinnosyn sedan…nog visste jag att det var illa men det han skriver i Svarta fanor passerar alla som helst gränser och diskvalificerar i min mening hela hans författarskap från all trovärdighet åtminstone i samhällsfrågor.

Tre svåra besvikelser av tre möjliga är alltså resultaten av min samtida Strindbergsläsning. Det är möjligt att jag kommer att ge honom ytterligare chanser.

Jag funderar på någon av de förmenta dårböckerna En dåres försvarstal eller Inferno där jag väl ändå måste tro att han visar andra takter Jag har mina misstankar om den där galenskapen och undrar om inte den allvarliga sjukan i själva verket kan ha varit den gamla vanliga narcissismen. Låt oss hoppas att han kan göra comeback som en författare värd respekt, som Zlatan säger, i mitt sinne för om det fortsätter som i de här tre böckerna — då tvingas jag tamigfaen konstatera att det är kejsarens nya kläder hela djävla vägen till banken.

Fredagen 8 juni var det en ära för mig att få vara med när mitt kära förlag Albert Bonniers förlag firade sin åriga födelsedag i minst sagt ståtlig stil. Som brukligt är för familjen Bonnier så bjöd vädermakterna på en högst tillfällig glugg i det solida lågtrycket, just tillräcklig för att vi skulle få njuta av en gnistrande solig båttur från Lejontrappan nedanför Kungliga Slottet, genom ett Stockholm i dess absolut mest magnifika ljusblixtrande försommarskepnad, ut till Nedre Manilla där begreppet partytält fick en ny innebörd när vi skådade dukbyggnaden på gräsmattan framför villan.

Här var gäster samlade för sittande middag till vilken vi bjöds en hel del högklassig underhållning och spirituella tal under ledning av konfrencieren Magnus Krepper, med cheferna Albert och Eva Bonnier i huvudrollerna och med Uppsala symfoniorkester som husband, alltsammans för säkerhets skull uppblåst på två filmdukar.

Historiens vingslag fläktade när Abbe och andra berättade anektdoter ur förlagets historia, om sina anfäder och om författare som Strindberg, Lagerlöf, Fröding och det övriga crewet. Flera av förfäderna framträdde också i filmklipp på dukarna. Här uppfördes också för första gången tre dikter av Tomas Tranströmer, tonsatta av en kompositör vars namn nu gäckar mitt minne.

Säg är jag den ende levande själen i detta vårt gamla trägna fosterland som inte förstår mig på Tranströmers storhet — som inte tycker att den är så djävla horrorskön, tranesången? Jag har fräckheten att anse att hans dikter är en smula…ja, pekorala, för att inte säga gymnasiala dagverser av det slag vi i ungdomen författade litet till mans. För mig vilar det något av den välkände kejsarens nya sommarlook över det hela men vem faen är jag att på detta oförskämda sätt smäda vårt nationalhelgon?

Vad är jag egentligen för en slags människa? Förtjänar jag ens ett sådant epitet? Framför allt så tyckte jag att den gode Theodor visade bristande omdöme genom att utsträcka sitt enligt min mening medelgoda tal upp emot en halvtimme där jag satt med tomma glas törstande efter några avecer och cigariller ute på terrassen.

Aja baja Theddy Boy, inte bra! Ack ja, vilken liten bitch jag är som prövar ert tålamod med sådana randanmärkningar till en fest som var något av det mest storartade som jag har upplevt, som jag är tacksam för att ha fått vara en del av och som aldrig kommer att blekna i mitt minne.

Onsdagen 30 maj var det dags för vår stora försommarcocktail hos våra kära vänner och uppdragsgivare Nobis Hotel, för att fira öppnandet av deras nya uteservering. Vi på BrittonBritton delade värdskapet med hotellet och med våra vänner på Patriksson Communication. Minglet spred sig med kvällen in i hotellets Gold Bar och lounge där det också bjöds på ett liveframträdande. För tillfället hade vi också producerat ett stiliserat somrigt bildspel som vi projicerade över en av den monumentala loungens väggar.

Denna vår nya webbplats har kostat oss fler arbetstimmar än ni har minsta lust att veta. Att den äntligen blivit klar för lansering efter tre år av förberedelser och ett år av produktion var något vi ville fira. Torsdagen 24 maj bjöd vi ett drygt hundratal av våra närmaste vänner, uppdragsgivare och samarbetspartners på en lanseringsdrink i all enkelhet på vårt kontor här på Regeringsgatan.

Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för BrittonBitton…. Artlover finns kostnadsfri , era snålvargar, att hämta vid nedanstående mer eller mindre respektabla etablissemang. Skynda skynda för exemplaren försvinner snabbt! Ja visst är den vacker, vår kungliga huvudstads kungliga trädgård, med den ständigt pågående evighetsfestivalen i förgrunden och Jakobs kyrka i fonden, endast delvis blockerad av den scen där vi minst två gånger om året kan njuta i fulla drag av umpabumpa och varjehanda upptåg, spektakel och mankemang.

Förfinat och sublimt var orden! Nej, nu måste jag erkänna mig att jag gör mig skyldig till ironi…. Dryga fem månader kändes som en väl avvägd, lagom rundligt tillskuren tidsrymd som paus i mitt ädla värv som bloggare, denna gudsförgätna samtida titel. När jag nu begår ännu en av dessa comebacker så är det väl passande att det sker in min egen gamla skolas kverulantiska anda.

Den riktigt minnesgode läsaren, om någon sådan till äventyrs finnes, erinrar sig att jag i mina förtvivlade ensamma fåfänga ansträngningar under nittiotalet för att väcka en debatt om Stockholms arkitektoniska förfall ägnade mig särskilt åt förslumningen av och den spontana kåkbebyggelsen på våra torg och öppna platser, med artiklar i Dagens Nyheter och framträdanden i TV och radio. Så här tio-femton år senare kan vi kallt konstatera att ingenting har gjorts åt saken utan att utvecklingen roderlöst likt Den flygande holländaren har fortseglat.

Kan ni säga mig varför våra stadsplanerare frivilligt låter våra vackraste, mest centrala, representativa, välplanerade och historiskt betydelsefulla torg och öppna platser, såsom Östermalmstorg, Norrmalmstog, Kungsträdgården, Medborgarplatsen med flera spontanbebyggas fulla med baracker, tryckimpregnerade däck, diverse ställningar, kretsloppsstationer med mera och sedan belamras med soptunnor, reklamskyltar, cykelställ, bajamajor och allsköns bråte, utan antydan till tanke eller mål — för att sedemera, särskilt i den arma Kungsträdgårdens fall, under hela den varma årstiden förvandlas till en pressenningsmattrande, radiohitdunkande, härsket plastölsosande Kiviks marknad med en enda obruten svit av lappländska matfestivaler, elabonnemangsyror, hjulande twittrande livspusselcoacher och jag vet inte vad: Säg är det av ren estetisk och kulturell masochism?

Nej nej, ack nej, alls icke. Som så ofta så är det hela istället en frukt av ett en gång i tiden av tidsandans över den härjade stäppen framsprängande ryttare fattat beslut som sedermera dränkts av glömska och cementerats i skikt på skikt på skikt i en sarkofag av bysantisk byråkrati utan att någon människa längre minns dess ursprung eller än mindre bryr sig om dess konsekvenser.

Låt mig sålunda än en gång begå comeback i den otacksamma rollen som den sanningssägande oförstkräckt blåögde yngling vilken ur minnets kloaker släpar fram det vämjeligt stinkande ålkrälande samhällsmekaniska avfall vilket ni mindre nogräknade självtillräckliga övriga medborgare hade varit liknöjda med att förtränga eller helt enkel bara glömma, dumpa och låta flyta bort nedströms i all sin besmittade förskräcklighet i det skamligen besudlade bakvattnet.

Med detta begrepp menades att vi skulle tillåtas dricka öl i platsglas på öppen gata. Närmare bestämt så var detta öldrickande de borgerliga partiernas viktigaste slagträ i debatten om vårt inträde i EU — att vi som medlemmar av Europa alltså skulle få dricka öl i det fria. Det var också detta öldrickande som till sist avgjorde folkomröstningen, vilket väl få minns i denna vår bekvämligen glömska realtid.

Därför släppte man utan ceremonier de tidigare rigorösa reglerna för uteserveringar. Frukten blev den Waterfestival vilken sedan under ett årtionde skulle komma att under rötmåden vanställa vår stad till ett plastvimpelsmattrande kadaverstinkande krigsläger och som efter sig över hela staden lämnade metastaser i form av spontan däckomgärdad kåkbegyggelse på alla våra torg och öppna platser.

Den i Kungsträdgården under samtliga de varma månaderna ständigt pågående maratonfestivalen är förstås också den en följdsjukdom av Waterfestivalen. Parken kontrolleras av Stockholms Handelskammare vilken hyr ut mark till plaststånden i avsikt att tjäna några tusenlappar.

Samma är den tidlöst enkla anledningen till att staden hyr ut mark på våra torg till kiosker och allehanda stånd och utskänkningsbaracker — för att tjäna några lockande kopparblänkande rävslantar alltså.

Jag har talat med mina vänner och uppdragsgivare på Stadsbyggnadskontoret om detta. De är medvetna om problemet men har krasst konstaterat att de byråkratiska labyrinter som stadsförvaltningen har byggt upp kring detta helt enkelt gör det omöjligt för dem att påverka saken. Tillståndet gavs endast på tio år och kunde sedan på dispens förlängas med ytterligare endast tio år i stöten — blott trettio respektive fyrtio år vid det här laget i fallen muttern på Norrmalmstorg respektive serveringsbaracken i Kungsträdgården.

Betryggande besked, inte sant? Om jag mot förmodan får uppleva min åttiorsdag finns kanhända förutsättningar att jag kan få uppleva dessa platser återställda till min barndoms och den tidigare historiens skick sålunda. Låt mig ställa en fråga: Tillåter ni mig denna stilla undran..? Vad säger ni gossar små? Skall vi parta på några kartor roppar och ryssfemmor och en påse tjetjenskt hästtjack, kanske fyra, supa skallen i bitar och headbanga ett dygn eller två till nya Veronica Maggio?

Känslan av mer eller mindre total alienering inför mina goda och välmenande svenska landsmän och tillika medmänniskor — dessa arma horder av ständigt kärlekslöst och mekaniskt robotrektalkopulerade skattebetalare och småbarnsföräldrar där ute i kataloghusen vilka inte göra annat än att dag ut och dag in leverera samhällsnyttofunktioner och avla nya hederliga skattebetalare utan annan tack än nya skatter, pålagor och förbud, indragna sjukpengar, maxtaxor på dagis och allt möjligt annat elände vilket gör deras livspussel tilltrasslade som förbannade gordiska knutar vilka väl blott ett välriktat alexanderhugg kunna lösa — är mig blott alltför välbekant men icke desto mindre oangenäm.

Jag vet dock blott alltför väl vad som väntar. Vid den trekukade getens anskrämligt vedervärdiga huvud — för detta skola ni brinna i evighet i det heliga Hades allom förtärande lågor, ni ledningsgruppens alla medlemmar i SATS Swedens moderbolag, så sant som jag är en av kvinna född, i cyberrymden utslungad, smärtsamt samtida och uppdaterad, ja nära nog framtida, i alla tentakler uppkopplad bloggare! Nej, detta kommer inte att fungera.

Hösten kommer inte ha hunnit morfas till vinter förrän de kommer att tvingas ringa killarna i randiga tröjor för att komma och hämta mig en svart och gudsförgäten morgon sedan jag löpt amok där bland Technogym-maskinerna och kastat kiloskakor som diskusar omkring mig, Ricky Fucking Bruch på toppen av hanses anabolakarriär stylee. En sådan risk kan jag inte utsätta mig för.

Redan då jag är tillbaka i staden efter sommaren måste det nu till sist, en gång för alla, och två för envar, bli iPod på också för min del. Jag är Lucy in the sky…i taxin, i hissen, i hallen…jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer — jag är nääääästan däääär…jag tror jag är käääär…. Jag menar — que pasa amigo? Kartoffelsalat mit den schlagsahne? Vad är det hon sjunger, jäntan?

Ursäkta min franska, men kan det rent av anspela på sexualakten — the old in-out, in-out, som vår gamle vän Little Alex kallade den? Notch notch, hubba bubba, jalla jalla, ymf ymf…widdy well, Little Alex, widdy well…say no more….

Om jag säger så här: See what I mean..? Vad säger ni alla där ute i cyberrymden — tycker ni verkligen att det här är så bra eller är det bara våra stackars popjournalister vilka av egenintresse i moraset av detta popindustrins Armageddon låter sina omdömen alldeles skena iväg med sig? Dessvärre ser jag för mitt inre scener av hur grannarna samlas kring grillen i radhusområdet till tonerna av den där sakramentskade refrängen, gång efter gång efter gång efter gång, duplicerade i tusenfaldiga, ja hundratusefaldiga massupplagor, försommaren, högsommaren, sensommaren, brittsommaren och förhösten igenom — till att börja med….

Därom intet ont sagt om Veronica Maggio som person. Ånej, ånej — det vore mig fjärran! Felet, om vi skall uttrycka det lindrigt, ligger helt och fullt hos mig själv och är dessvärre av obotlig natur. Maggio är på alla vis en rar och trevlig tjej och därtill en hyfsat begåvad artist. Jag var med och spelade in en reklamfilm med henne för ett par-tre år sedan och hon var högst behaglig, professionell och samarbetsvillig — gjorde som vi sade till punkt och pricka, som vi brukar säga, hoppade när vi sade hoppa, gång på gång på gång på gång, upp och ned, upp och ned, upp och ned, upp och ned, igen och igen, som en kvinnlig Patrik Fucking Sjöberg förlåt… , timme ut och timme in, med ett mentalt tålamod och en kroppslig uthållighet som föreföll outslitliga, utan minsta klagan, för en spottstyver som arvode.

Att resultatet sedan blev mindre bra var allt annat än hennes fel. Imorgon tisdag 18 januari Det är första gången som jag i media uttalar mig om denne galning och geniale, banbrytande författare och gonzojournalist som har betytt så mycket för mig själv som skribent, främst i ett tidigare skede av min karriär, vilket alla trogna läsare av den här kolumnen är väl medvetna om.

Det var upplyst av dem att tillfråga mig om detta uppdrag och givetvis tackade jag genast ja. Nu var det …ursäktar ni några smått surrealistiska nyårsfunderingar…? Tja, detta konstaterande är inte just en nyhet.

Det enda nya skulle väl i så fall, eller isf, som vi skriver i samtida digital kommunikatiion, vara den ständigt stegrande accellereration med vilken magnituden i sanningshalten i detta enkla faktum multipliceras. Vem är jag egentligen? Svaret är väl givet och ger sig så att säga självt: Framför allt så kan jag inte slippa mina tvångstankar kring Robyn, allas vår folkhems-Madonna.

Var är den nu när jag som bäst behöver den, min flodhästpiska, den niosvansade, blyskodda? Jag kunde ha svurit på att jag hade den här någonstans. Hur i hela fridens namn kan en sådan oskyldig och menlös person som Robyn framkalla tankar och känslor så heta inom mig?

Nu är det tamigfasen dags också för mig att skaffa mig en i-phone och sätta mig in i detta med i-tunes och spellistor, för de spillror som kan återstå av min mentala hälsas skull. Eller var det alla dessa samfällda hyllningar av tjejen och hennes skiva som besudlade våra mediers månghövdade nyårskrönikor och specialer?

Är det månne känslan av att vara den ensam i vårt rike om att inte anse att hennes musik är genial utan ren och skär, bottenfruset medelmåttig stinkande vämjelig dynga? Hur många gånger skulle jag behöva höra den där refrängen innan jag med en aldrig tidigare skådad form av mental harakiri lyckades göra slut på mina plågor och mig själv?

Jag vet inte säkert varför just Robyn, av alla dessa stackars artister — på ett helt annat sätt än låt säga Masthuggets Mick Jagger Håkan Hellström — förmår provocera fram iprenmannen i mig. Inte ens Kent eller SoFo: Jag har dock mina teorier. Eller kan det vara den shakespearska tragiken i att ovan nämnda åsikt verkar omfattas av en sovjetiskt förkrossande majoritet av befolkningen i vårt hängpenisformade land, dementa åldringar, desperata terrorister och diande spädbarn möjligen undantagna?

Är det helt enkelt så enkelt som att det är denna absurda, hjärtskärande provinsiella överexponering som gör den stackars Robyn till ett alldeles oskyldigt offerlamm, spottkopp, klagomur och vodoodocka för min frustration över vårt övermogna välfärdssamhälles fortgående mentala, känslomässiga och intellektuella utspädning? Att Robyn i sin hårstyling hämtar modeinspiration från den trendigaste innersta kärnan av downtown Rigas coolaste gayklubbkretsar är en helt annan sak som sannerligen inte hör hit.

Frågor, frågor vilka i detta nyvälborna år söker sina svar — just så som den om vilken av dessa kväller de kommer för att hämta mig, en gång för alla, och två för envar, för att aldrig föra mig tillbaka…. Om jag får tillåta mig min egen minimalistiska tillbakablick på så vill jag som Årets läsning nominera Dagens Nyheters eller var det Svenska Dagbladets? Det känns som om lördagen, lögaredagen, den trettonde november är en dag så god som någon för självförhärligande.

Fast om sanningen skall fram så lägger jag inte upp dessa bilder med Eder Ödmjuke inte i första hand av skälet att jag tycker om att beundra min egen spegelbild, utan faktiskt för att visa vilka framsteg min gamle barndomsvän, klasskamrat och broder Mauro Scocco, den store artisten, har gjort som fotograf, ett gammalt intresse han nu har återupptagit med en helt ny vigör.

Mauros konstnärlighet på alla områden, inklusive måleri, är häpnadsväckande, och jag är övertygad om att han i fotografin har hittat ett medium som han kommer fortsätta att utveckla. Porträttet med cykeln, som kommer att publiceras till min artikel i det kommande numret av det lovande och lovansvärda konstmagasinet Artlover — min första text i en tidning i egentlig mening på över fem år — är fotograferad med mellanformatkameran Fuji GA ZI, på tri-ex film 6×4,5.

De andra två bilderna, den ene med min käre legendariske vän och kollega Stig Larsson, den andre med min käre ungdomsdomsvän Daniel Kjellgren, domare vid Justitekanslern, och inget mindre, för att tala svengelska, är som ni ser fotograferade på småbild, med en Nikon TI 35, på tri-ex millimeter.

Jag behöver knappast nämna var de två sistnämnda bilderna är fotograferade. Jag verkligen älskar gråskalorna och känslan i alla dessa bilder och ser fram emot Mauros vidare gärning inom vår egen gebit, fotografin.

Ja, så randades den då till sist, den dag som länge nalkats, då det parallella livet på nätet slutligen avgjorde kraftmätningen mot originallivet här på vår jord. Som Aktuellt visste att rapportera igår kväll så visar en ny undersökning otvetydigt att svenska ungdomar numera investerar mer av sin realtid i samkväm med virtuella vänner på nätet än i tredimensionellt umgänge med sina lokala köttsliga vänner, i de fall då några sådana alls finnes att uppbåda, vill säga.

Det var på tiden — men självfallet blott en tidsfråga. Utvecklingen lär knappast göra halt härvid. Nej, i helvete heller! Vår gammeldags analoga verklighet är dömd att fortsätta förlora mark, stompas och krossas i en oavbruten reträtt, det bittra slutet av vilken vi redan kan göra oss en god föreställning om. De virtuella nätverken växer, omsluter, snärjer och konsumerar snart nog den konventionella verklighetsföreställning vi lärt känna som irl.

Med detta enkla konstaterande begår jag min comeback i den här kolumnen efter långa månaders tystnad och deklarerar samtidigt en vilja att fortsätta med nya friska tag. Jag bifogar också en undermålig bild, fotograferad av vår Jay, mannen utan lägenhet, föreställande åtta av de tio medlemmarna i den så kallade Brittons Brigad, BB, vilka samlats här i vårt nya kontor för vår fjärde traditionella årliga gathering; ynglingar sprungna ur djupaste Engelbrekt och den hårda kärnan av Stockholms inre innerstads innersta basketkretsar, kända av flitiga läsare av kommentarerna här i kolumnen under alias som C , Rexus Metanolicus även kort och gott kallad REXUS , J7 Järnsjuan , BH Black Hole , nämnde Jay , p , SoB Sonens Bror , Örrrbazzzius Lodenrockius Rexus , Kalkyl och Pirre.

Det blev, inte oväntat, en kväll och en natt under den diskbänkrealistiska oktoberverklighetens smattrande fanor, fjärran från virtuellt varumärkesbyggande, där vi fröjdades åt gammelmodiga förlustelser som urtida mångkamp, fornnordiska manbarhetsriter, rådbråkning, brådstörtning, urkundsuraktlåtning och, naturligtvis, alkoholkonsumtion av förhistoriska mått.

I de karga småtimmarna lösgjorde sig även en elfte brigadedlem, vår Hokk, ännu ett wildcard ur stockholmsnatten. Natten slöt med att jag lät udda vara jämt och i kärlek dubbade dem alla till hederstiteln homo sapiens. Ack ja, åt sådana nöjen vi ägna oss må nu när en helt annan framtid utan dröjsmål pockar på och okända öden till mötes vi gå….

Jag gick mig ut en söndag häromsistens på en många gånger vandrad tråkig promenad, längs trafikstråket från Mayfair och Soho ned till Knightsbridge och Chelsea. Vad annars göra i denna i mitt tycke relativt charmlösa stad där vi bodde en gång i min barndom?

Kommen väl halvvägs på min marsch, till Hyde Park Corner, var det något med  ett monument jag aldrig tidigare noterat som fångade min uppmärksamhet och fick mig att förbli stående i säkert en halvtimme, minst. Kanske var det den gamle artilleristen i mig som väckte mitt intresse.

Jag är ju bevars vid A7 i Visby utbildad eldledare — en usel sådan, det må så vara, men icke desto mindre. Kanske var förklaringen mer prosaisk till sin natur, såsom den att jag efter svulstigt storstilat bröllop befann mig i bakrus, ett tillstånd då mitt sinne är öppet för andra slags intryck. Tre av de fyra soldaterna är stående helfigurer, skulpterade i fantastisk realistisk stil med enorm styrka och resning i uttrycket.

Modeoffret i mig fascinerades över uniformernas kraftfulla elegans, med de väldiga granathylsorna i fickor längs benen, den stora chica slängkappan och diverse kedjor, kikare och allsköns andra härligt brutala accessoarer. Jag läser senare att monumentet är nyskapande i att det porträtterar fotsoldaterna, inte krigsherrarna, i realistisk stil. En av soldaterna läser ett brev hemifrån. Den fjärde soldaten är liggande, stupad, alltså död, med slängkappan lagd över ansiktet och kängorna pekande mot skyn.

På frisen längs kanterna av den sandstenssockel på vilken soldaten vilar står skrivet Shakespeares lika grymma som vackra ord från Henrik V:. På skulpturens sidor är slagfältets kaotiska verklighet realistiskt utmejslad i stenen. Längs fronten står de stolta minnesorden skrivna:. Där står jag och känner tyngden av vår mordiska mänskliga moderna historia; från alla de tusentals och åter tusentals — alltför många tusental — sidor jag läst om nittonhundratalets båda världskrig, i mitt sökande efter förklaringen till vår mänskliga, eller rättare sagt vår manliga, grymma lilla gåta; alla de miljoner och åter miljoner män, kvinnor och barn vilkas liv offrades innan den tyska aggressionen till sist kunde brottas tillbaka, två gånger om, i en tid som i ett historiskt perspektiv var alldeles nyligen — våra föräldrars och morföräldrars tid.

Inför monumentet och dess budskap känner jag som alltid den sanning som framstår som så klar och tydlig att den blivit något av mitt credo: Säg kommer jag, om jag får leva, under min livstid att få uppleva en motsvarande urladdning, denna gång i ultramodern tappning, med USA i Tysklands roll? Jag håller det alls ej för otroligt.

Jag har alltid tyckt att det vilar något gulligt och rart över hela härket — något naivt, troskyldigt och medelklassigt; ja, något nördigt vill jag rent av hävda. Senast var det en vän som berättade att hon nyligen rockade röven av det borgerliga etablissemanget på en retropunkfestival tillsammans med en hel uppsättning andra gamla vänner och bekanta från Adolf Fredriks musikskola, Norra och Södra Latin, medelålders akademiker, tjänstemän och kreatörer i realtid.

Ett urval av dessa unika, rörande på bilder på bland andra min gamle vän Olle Ljungström visades på Riche för ett par år sedan. Mitt efterord får sägas brista i vördnad mot punken, så ni som har era hjärtan i denna terränggående, som synes ständigt aktuella kulturyttring kan lika gärna låta bli, men ni andra kan läsa texten som jag lagt upp i mitt textarkiv. På Gerards webbplats för boken kan ni också se ett litet urval av bilderna.

Kanske känner ni igen någon där nedifrån den då nya Gallerian Hamngatan där punkarna, skatarna och popsnörena hängde tillsammans..? Jag som känner Stockholms samtida byggnadspolitik, om man nu kan kalla den så, hyste aldrig några tvivel.

Som jag tidigare utlovat så kommer jag att återvända till denne totalitäre tolchockare, både i den här kolumnen och annorstädes, widdy well Little Alex, widdy well….

Dock inte denna kväll. Denna första vårkväll vill jag ägna mig åt angenämare ting, nämligen ljuva minnen. Jag hänger därför upp ett drypande, rykande internt köttstycke till mina kära gamla vänner i BB, Brittons Brigad , denna kolumns lilla men ack så hårda kärntrupp, sprungna ur den innersta diamanthårda kärnan av Stockholms innerstads innersta basketkretsar, i form av en handfull bilder från höjdpunkten av min egen över tre decennier utdragna karriär som basketspelare.

Dessa bilder är alla från vår allra bästa säsong, tillika min första av sju eller åtta i A-laget. Den säsongen gick vi hela vägen fram till en direkt avgörande match i kvalet till Elitserien men förlorade med fem bittra poäng mot det satans Blackeberg — som vi krossat hemma i första mötet — en förbannad vårsöndag i den sprängfyllda Vällingbyhallen.

Fast vi som alltid hade ett alltför kort lag var vi riktigt, riktigt bra och vassa det året, anförda som vi var av vår fantastiske amerikan Joe Allen — så stark han var, så tuff! Den första av dessa bilder tror jag är från säsongen efter, då jag själv var frånvarande och spelade divisionen under på Gotland under militärtjänstgöringen. De övriga är från några säsonger senare, då vi var på viss nedgång, men fortfarande låg i toppen av serien, dock utan någon riktig vittring på Elitserien längre.

Jag kan ärligen säga att det enda — verkligen det enda! Jag säger som Victor Sjöström i Smultronstället: Du går alltså utom tävlan, din gamle Jeopardy-tabellbitare. Jag utmanar er andra neanderthalare att försöka pricka in samtliga gossar på den allra sista av dessa bilder, den där BH är med, von links, som tysken säger, alltså från vänster. Vilken hall det är utgår jag från att ni alla genast kan avgöra. En vådlig polarexpedition långt söder om anständighet: Så kom den då till sist, den gudsförgätna, vilt vinterstormande afton förbi medio av februari i nådens år då Göran Hägglund förvandlades till en saltstod och Maud Olofsson mitt i språnget stelnade till en droppformad stallakit — den ödesdigert polarköldstungna vinterkväll då Helena Jonsson växlade in sitt Bragdguld för tretton judaspenningar och Charlotte Kalla för alltid övergav våra fäders spår för en milt uttryckt osäker framtid Sao Paolos mest ökanda favelas rödlyktsdistrikt.

Knappt hade så skymningen fallit likt Liemannens svarta bila över vår Kungliga huvudstads skyline förrän denna bistert olycksbådande kvällning övergick i en skoningslöst stålkall natt då den sista oskulden slutligen skulle komma att förgöras, styckas, strimlas, tärnas, stavmixas, passeras, poucheras, frysas i kuber och serveras som tilltugg till lyxbubblet till Efva och Eva, Jonas och Marc, Leif Pagrotsky och Nyamko Sabuni i VIP-loungen under den sista grenfinalen av tredje graden i Schlagerfestivalens tolfte kvarsfinal i en islada i utkanten av Katthammarsvik.

Att på detta sätt helt utan skäl smäda våra mest folkkära idrottshjältinnors, artisters och politikers heder…vad har tagit åt mig? Är jag ens längre förtjänt av hederstiteln människa?

Rött kort till mig själv — till att börja med!!! Det enda jag har att anföra till mitt försvar är att det förstås var de bortom bot och bättring förtappade tyska brutalrockgrenadiärerna som från den rätta vägen förledde mitt ärligt blåögda svenska uppsåt. Ni som följt den här kolumnen vet ju Eder Ödmjuke inte är sådan — inte egentligen, till syvende och sist och när allt kommer omkring då agnarna skola skiljas från vetet och männen från pojkarna.

Likt en alldeles vansinnigt modern och samtida, för att inte säga framtida, i alla tentakler uppkopplad och uppdaterad digital talsversion av de kända Barnen från Frostmofjället trotsade vi elementens raseri och gavo oss ut på en dödsföraktande expedition från krönet av Gärdesberget, förbi heder och redbarhet, långt bortom stadens bortersta tullar, genom mörka tunnlar, över svarta vatten och vådliga broar och viadukter, upp för backar, ned för branter, genom Söders redlösa människohorder, tills vi plötsligt stodo där, långt söder om varje uns av allt vad vanlig hygglig medmänsklighet heter, där Globens vulgära rundel plötsligt tornade, skiftande i regnbågens alla hjärtskärande nyanser genom snöstormen likt en Belsebubs egen discoboll.

Att återtåget sedan skulle komma att föra tankarna till det från Stalingrad hör verkligen inte hit. Jämt trettiofyra år, sju månader, elva dagar, fyra timmar och tjugotre minuter hade förflutit, i runda slängar, sedan den sensommarafton då högst densamma duo, farbror C och farbror p, första gången besökte en stor konsert tillsammans, den gången i skepnad av tvenne välskapta trettonåringar från Engelbrekts innersta hårda kärna vilka tillsammans promenerade ut till Djurgården för att se Kiss på Gröna Lund.

Dock har vi aldrig tidigare varit med om någonting som ens kunde jämföras med detta. Hur skulle vi ha kunnat varit det, då något sådant inte existerar? Jag nedlåter mig inte till att svara på den frågan då jag tvivlar på att ni skulle kunna tillgodogöra er ett sådant stycke information.

Jag överlåter analysen till Andres Lokko då Rammstein för mig står högt över sådant. Högt över scenen höjde sig också Till Lindemanns plattform varifrån han sprutade ned en flod av gnistor som fyllde det badkar i vilket den stackars keybordisten hade placerats, innan densamme senare styrde sin gummibåt ut över publikhavet.

Utan att säga för mycket så kan jag avslöja att det inte sparades på vare sig krut, bomber, granater, eldpelare eller fyrverkerier.

Vi hade att göra med ett fullkomligt överdjävligt, vansinnigt underbart mangel som aldrig vilade på hanen i en enda minut förrän Lindemanns sanslösa elsprutande ängel till sitt skred ned under scenen.

Jag säger som Till: Bättre sent än aldrig, som det gamla goda, i den här kolumnen ofta ärade talesättet lyder. Jag bjuder på ett antal bilder från den resa i Ghana som jag tillsammans med min älskade fader företog så långt tillbaka i tiden som i augusti.

På kort varsel bjöd pappa med mig på sin rekognoseringsresa inför den tropikmedicinkurs i fält med unga läkare som han ledde i december, säkert den tjugonde i ordningen, allra minst, omväxlande i Etiopien och i just Ghana, min kära styvmor Hannahs hemland sedan tio år tillbaka har pappa lovat mig att varje expedition skall bli den sista — att han inte skall fresta på försynen ytterligare, så även denna gång. Det var förstås ett erbjudande jag inte kunde motstå.

En av anledningarna att pappa bjöd mig med på resan var att han ville ändra min bild av Ghana. Jag har besökt landet endast en gång tidigare, för femton år sedan eller så, och fick då, av olika skäl, en mindre god bild av landet. Ett av dessa skäl var den pressande hettan den gången — den enda gången som jag kan minnas att jag någonsin har plågats av hetta, den allra varmaste säsongen som det var i ett av världens varmaste länder, med vad som kändes som fyrtiogradig drypande fuktig värme även nattetid, utan tillgång till luftkonditionering.

Nu blev mitt intryck ett helt annat, precis som pappas avsikt varit. Ghana har ju gått från klarhet till klarhet i demokratiskt och andra hänseenden och kommit att framstå som något av ett mönsterland på i den väldiga afrikanska kontinenten, förstås mätt efter den afrikanska värdeskalan, som inte kan jämföras med någon annan del av världen.

Barack Obamas besök i somras var ett stort erkännande för en positiv utveckling. Ett annat skäl för detta presidentbesök var Ghanas särskilda betydelse för afroamerikaner. Det var från slavforten längs Ghanas kust, Guldkusten som landet kallades under den koloniala eran, varav några drevs av danskar och svenskar, som de allra flesta av de USA: Den stora majoriteten av alla afroamerikaner har ghanesiskt eller nigerianskt blod i botten.

För Hannah och alla andra ghaneser är dessa slavfort motsvarigheter till Auschwitz och Birkenau. Jag besökte ett av dem vid mitt förra besök — en avskyvärd upplevelse. Den här gången avstod vi, fast vi besökte fiskestaden Elmina, där ett av forten ligger. Hit reser många välbeställda afroamerikaner för att söka sina rötter. Så omfattande är denna turism att flera exklusiva resorts har byggts här, där turismen annars inte alls är utbyggd.

Pappa berättade att många av dessa besökare tar väldigt illa vid sig av dessa besök. Det är visst inte ovanligt att de blir mycket upprörda, till och med aggressiva, vilket ej är svårförståeligt. Däremot hann vi bland mycket annat med ett besök i ett fängelse där pappa brukar predika betydelsen av hygien och avhållsamhet från olika riskabla sexuella beteenden för fångarna. Vi spenderade också några sköna dagar vid den milslånga helt öde underbara stranden i Brenu, vid en dånande ocean, där min vän Carsten Höller, den store konstnären, byggt ett radikalt modernt hus i närheten.

Vi var också uppe i byn Ho Hoe, där det är varmt och där de tropiska sjukdomarna och parasiterna frodas och där vår käre pensionerade överste — The Colonel — serverade ett utmärkt kycklingsoppa.

Dessvärre fick fukten min kamera att haverera när jag skulle föreviga den härliga synen då min älskade fader gick naken in i Västafrikas största vattenfall. Jag hade min vår resa i Etiopien förra februari i färskt minne och i jämförelse med detta framstod Ghana som synnerligen välordnat och fridfullt.

Återigen är dock detta mätt med en afrikansk värdeskala. Som annars i Afrika kan man bara studera en scen på vilken gata som helst och den ter sig som en myllrande rik medeltida målning eller jag vet inte vad, sprängfull med de mest makalösa detaljer.

Livet är så mycket mer intensivt här. Se bara mina enkla bilder från fiskehamnen i Elmina en vanlig vardagsförmiddag.

De för närmast tankarna till venetianska marina bataljmålningar, om det nu finns några sådana. Ja, herregud, detta underbara, galna Afrika — som jag älskar det! Kul och kärt var det att träffa mina styvsläktingar också. Nu kommer jag inte att låta det gå femton år tills nästa besök — det är ett löfte om jag får vara i livet. Förlåt Hannah att jag talar om Afrika som en helhet. Är ni intresserade av denna kontinents så fruktansvärt tragiska och hårresande blodiga moderna historia?

Då rekommenderar jag att ni stålsätter er och läser den brittiske historikern Martin Merediths strålande om än mycket tunga verk The State of Africa , om den afrikanska postkoliniala historien, som jag fick av just Hannah — en minst sagt späckad studie i mänsklig ondska, grymhet och dumhet, berättad land för land.

En negativ upplevelse var biltrafiken i huvudstaden Accra. Den som tror att vi har trafikproblem rekommenderas ett besök i denna stad — för att inte tala om monsterstaden Lagos i grannlandet Nigeria.

En eloge till min far som lyckades manövrera vår Nissan-jeep hela vägen utan mer än ett enda smärre missöde. Var i hela världen skall denna okontrollerade urbana utveckling sluta? Så har den då inträtt till sist — den tid då det blivit dags för allas vår Aleksander Wolodarski, The Man, The Myth, The Nintendo Game , att kröna sin karriär på vårt Stadsbyggnadskontor vilkets korridorer han toppridit med all upptänklig brutalitet alltsedan Gustav Vasa och Hedenhös rände runt som finniga målbrottsslynglar i kortbyxor.

Under denna ändlöst utdragna epok har den gode Alex som vi vet gjort samma sak med vår Kungliga huvudstad som den kärlekslöse sex- och våldsroboten Rank Xerox gjorde med otaliga oskyldiga skolflickor och annat löst folk i de gamla fina vuxenserietidningarna Pox och Epix, saliga i åminnelse.

Tanken går även osökt till en annan Alex, han från litteraturens och filmens värld som brukade roa sig med att tolchocka sin omgivning.

Stockholm är en helt annan stad den dagen då Aleksander går i pension än den var i den avlägsna dåtid då han begynte sin bana — om den dagen nu någonsin kommer, vill säga. Säkra kan vi inte vara. Kanske har han i likhet med Rank Xerox den andre Alex evigt liv? Kantänka är det inte blod utan flyande proton som svallar i hanses ådror? Vad fan vet jag? Det är nu åtskilliga år sedan jag gav upp hoppet om Stockholms arkitektoniska och stadsplanemässiga framtid och lämnade den offentliga debatten, som det så vackert heter, som jag trodde för gott.

I min självupptagna stress varken hinner eller orkar jag ens längre följa denna debatt, om någon sådan nu hade förelegat. Jag måste också ha starka blodkärl i huvudet. Här hade jag i min slöa enfald inbillat mig att Little Alex ändå någonstans var inne på sin ritt ut mot solnedgången och skulle nöja sig med de skövlingar han lämnar efter sig i form av Södra station, S: Just idag mår jag dock bra.

Jag känner mig välvillig och allmänt jovialisk till mods, nära nog som om vore jag aktör i en pilsnerfilm från fyrtiotalet, Michael Nyquist stylee. Inte har jag obegränsat med tid heller denna lördag, lika litet som jag haft någon annan dag under senare månader.

Därför skall jag vara både snäll och kortfattad i mitt omdöme om Little Alex. Hans smak är ej heller den bästa, motsatsen råder. I övrigt lämnar jag er med en oöverträffbar kort och saklig analys av Aleksander Wolodarskis övergrepp vid S: Även två av de tre bilder jag bifogar till detta inlägg härrör från dennes digitala textarkiv, den ena fotograferad av honom själv. Dock har jag långt ifrån sagt mitt sista ord i detta ämne. Nej, Mikael Askergren har övertygad mig om att jag i denna fråga måste göra ett undantag från mitt beslut att inte längre delta i debatten eller skriva i tidningar.

Vi ses igen alltså, viddy well, Little Alex, viddy well. Litet mer vatten måste bara rinna under broarna först. Tills dess — gutår!

Som sagt, jag måste ha starka blodkärl i huvudet. Stockholm, Stockholm, stad i världen…vilka äro de varelser som vilja göra dig detta? Äro de månne sprungna ur de norrländska skogarna?

Inte kan de vara homo sapiens, det håller jag för uteslutet. Bifogar Mauros meddelande som bildtext. Det här är inte roligt längre. Om jag fortsätter att uttrycka mig försiktigt så var de här bilderna knappast vad Stefano eller bokens förlag Bonniers hade väntat sig. Att de inte skulle vilja röra dem med ens med en tiofots påle, som amerikanen säger, bör Micke ha kunnat räkna ut med kroppens mindre ädla delar.

Det är så typiskt honom att ändå genomföra sin idé fullt ut, kosta vad det kosta vill, utan att kompromissa och utan att tänka för mycket på konsekvenserna. Jag har sagt det förr och säger det på nytt: Jag kan se Bonnierdamernas miner när de fick syn på bilderna. Hovet fick väl aldrig se dem och tur var nog det av flera skäl…. Min ännu äldre vän Pelle Sturén på Sturehof har under många år tjatat på Micke att ställa ut något på restarangen. Micke har, som han brukar, hela tiden sagt att det kan han visst tänka sig, den dagen han har något som passar i sammanhanget.

Sedan Bonniers och Operakällaren sagt blankt nej till bilderna kom till sist det samtal som Pelle hade väntat på. Pelle och hans restaurang visar mod när de vågar ställa ut dessa bilder som ursprungligen producerats för deras konkurrent. Så sprängkraftig har de bedömt utställningen att de låtit specialtillverka ett draperi som skiljer den del av matsalen där bilderna hänger från den öviga restaurangen. Det skall bli högintressant att följa matgästernas och andras reaktioner på den här utställningen, med tanke på att Micke och jag under alla de år då vi regelbundet producerade stora modefotograferingar tillsammans lika regelbundet utsattes för de mest fruktansvärda och hysteriska anklagelser, i svensk media och från andra håll, för elitism, sexism, hyllande av sjuka skönhetsideal, drogromantik och jag vet inte vad, rent av pedofili och nazism — detta för bilder som var betydligt mer oskyldiga än dem som Micke nu visar på Sturehof.

Förhoppningsvis har marknaden mognat och blivit mer sansad sedan dess. På Sturehofs webbplats kan ni läsa den text jag skrivit för utställningen Primavera, döpt av Eder Ödmjuke, där jag också diskuterar modefotografiets fascinerande genomslagskraft och förhållande till andra medier. It reminds me of my youth in Nazi Germany. Ni som har följt den här kolumnen vet att jag vid upprepade tillfällen har lovat mig själv att hålla mig borta från politiken. Skulle jag en gång börja så skulle det snabbt leda för långt.

Vid fyra tillfällen hittills har jag brutit mot denna föresats. Detta var väl inte oväntat. I veckan som gick inträdde nämligen den stora dagen då Göran kom ut ur den juläpplepräktiga menlösa anonymiteten i skuggan efter Big Alf Svensson och en gång för alla outade sig själv som en vansinnigt pladdrande dåre och brunanstruken moraldemagog — a goddamn raving Jesus freak Nazi lunatic, som salig Hunter S Thompson skulle ha uttryckt det.

Själv inleder Göran sin text om det nu är han själv som skrivit den med ett citat av Ulf Lundell. Undrar vad Ulf tycker om den saken? Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: Inte är det människorna i miljonprogrammets bostäder, den saken är säker.

Få av dem har väl sommarstugor att snickra på. Nej, Verklighetens folk är förstås vår kära medelklass — dessa evinnerliga skötsamma vabbande skattebetalare som ständigt våldtas från fyra håll. Det var länge sedan någon drog en lans till försvar för fina tavlor exempelvis med till exempel solnedgångar och gråtande barn, mot den dekadenta moderna konstens bolsjevikiska humbug.

Den här gossen har givit sig ut på sitt eget korståg. Radhusens skattebetalare mot rödvinskommunisterna och haschskäggen på ett fält i Österlen med rökmaskiner.

Gladiator med medelklassbudget; semikolon har Göran också lärt sig använda. Hägglund talar om Monte Python också och visst kan man skratta åt hans desperata försök att sno åt sig svartblå missnöjesröster från SD och folkpartiet.

Egentligen är det dock inte ett dugg roligt. Vi som har minsta historiskt medvetande känner alltför väl igen de här tongångarna. Att risken är överhängande att Kristen Demokratisk Samling åker ur riksdagen räcker faen inte som ursäkt, även om rädslan måste vara stor bland pingstvänenrna i partiets hårda kärna för att åter skickas ut i ingenmanslandet, där Big Alf ledde deras fåtaliga skara i en trettioårig politisk ökenvandring innan han flaggade om sitt parti och lyckades ta sig in i riksdagen via tre-fyra procent av de allmänborgerliga missnöjesväljarna.

Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.

Själv såg jag inte programmet men att Svennis skulle bli en av säsongens sex huvudpersoner var vi alla överens om — han är just så ointressant, uttjatad och förväntad som de skall vara i den här upplagan av programmet. Vi andra satte dock emot i den fasta övertygelsen att programmakarna inte skulle våga välja två män i rad.

Jays inside-information från rastamannen på TV-sporten visade sig dock pålitlig. Nu sätter jag mitt huvud på att det blir en kvinna nästa gång.

Liza Marklund och Eva Dahlgren känns heta. Även vår Reinfeldt upprepade som ett mantra under hela valrörelsen hur han satt där vid köksbordet och kände lukten av vardag. Fisher Price, my first Timberlands. That sit is old, son. You better get yoself some truckas, fucka! Se där ett gammalt välbalanserat svenskt årgångsordstäv vilket till denna dag har ägt all upptänklig sanning, aktualitet och relevans. Det gäller för mina trenne katter och det gäller i högsta grad även för denna kolumns allra trognaste läsare och medarbetare, också omskriven vid upprepade tidigare tillfällen förstås: Låt oss här förtsättningsvis, för enkelhetens skull och i den heliga anständighetens namn, kort och gott kalla honom för REXUS.

REXUS har rätt i sin analys och det är hög tid att jag gör honom till viljes genom att tillfoga ett tredje. Nu tänker jag inte pröva ert tålamod med redogörelser för REXUS egna äventyr bakom spisen, nu senast med lyckade nedfrysningar av gazpacho och annan materia meddelst hans nya leksak, en patron flytande kväve, egenhändigt införskaffad från AGA.

Nehej ni, tack så mycket, en viss rudimentär miniminivå av redbarhet, sans och måtta förbehåller jag mig rätten att försvara! Däremot lägger jag med glädje upp de länkar han skickade mig med en härligt ung och vintage Marco Pierre White, allas vår gemensamme gastronomiske guru. Är MPW den gastronomiska historiens genom tiderna störste och mest stilbildande kock — en den internationella matkonstens MVP?

Ja, inte fan vet jag. Jag saknar fackkunskap och historiskt perspektiv för att kunna bedöma en sådan sak. Hans bok White Heat är den stora milstolpen. Tack vare lov har han ingen egen TV-show, åtminstone inte för närvarande.

Han drog sig redan för tio år sedan tillbaka från fingastronomin och återlämnade sina tre stjärnor. På något djävla vis påminner han mig om Helmut Lang, en favorit från modevärlden som också han valt att lämna den stora arenan. Det finns mycket matnyttigt med MPW på Tuben, som den här, där han lagar en fantastisk hummerterrin för kockkollegan Raymond Blanc , med en purung och finnig Gordon Ramsey bland kökspojkarna.

Programmet fortsätter med den alldeles magnifika huvudrätten brässerade kalvbrässpäckade karamelliserade grisfötter med toppmurklor och avslutas med glaserat päron med honungsglass i bur av karamelliserat socker. Varsågoda och njut av allt detta ögongodis! Urk, ett vämjeligt ord…. Men likfan fick han inte bord på PA igår! I fkn love it! Säga vad man vill, men jag undrar om inte PA är en av de få krogarna i världen som utan vidare nobbar en sådan gäst.

Den gode Zlatan är bara en i raden av superstjärnor som fått kalla handen av allas vår Tiger. Uma Thurman är en annan jag själv råkar känna till. Alla otaliga mindre kända spontangäster som genom åren retat sig till vansinne på PA: Är det klokt att i dessa dagar fortsätta med den envisa strategin att alltid bry sig först och främst om sina stamgäster?

Inte fan vet jag. En sak vet jag dock säkert — det är PA! En cover på en grymt god citrontårta skapad av det tidiga nittiotalets store trendsättare i köket som var något av en hjälte för oss. Blanda alla ingredienser enklast i matberedare Låt degen stå kallt några timmar så att den sätter sig.

Kavla ut degen och klä en smord pajform med höga kanter. Förgrädda pajskalet 10 minuter i grader. För att undvika att kanterna sedan sjunker ihop brukar vi lägga smörpapper i formen och fylla med gula ärtor. Koka ned grädden och låt svalna. Vispa ihop ägg och socker. Blanda ihop grädden med äggsmeten och tillsätt citronsaft, cest och grädde. Häll i smeten i pajskalet och grädda i gradig ugn. Det kan ta mellan minuter beroende på ugn.

Fyllningen skall vara fast men dallra litet. För bästa resultat så skall pajdegen vara varm när ni häller i smeten. Täck gärna formen med folie när ni bakar kakan, för att undvika färg. Det är redan länge sedan som min förr glupande aptit på fotboll förbyttes i övermättnad, något jag flera gånger tidigare skrivit om i den här kolumnen. Efter de nu överståndna fyra semifinalerna i Champions League, och i all synnerhet förstås Chelseas två mot Barcelona, har denna dästa känsla övergått i direkt äckel och illamående.

Chelseas uppträdande i de båda matcherna tar priset i osportslighet och divighet av alla de tusentals matcher jag sett genom livet och får mig också att än en gång, mer på allvar denna gång, ifrågasätta hela idén bakom denna sport vilken lämnar ett sådant väldigt spelrum för just osportslighet, spelförstörelse, slump och godtycke. I första semifinalen höll jag räkningen. Bara i andra halvlek låg Didier Drogba på planen och vred sig i plågor sju gånger, varje gång hållande sig för huvudet och grimaserande som om knäleden vore krossad — bara för att minuten senare springa rusher i hundra procent och kasta sin nittiokiloskropp hänsynslöst in i nya situationer, självklart ofta fult, med dobbarna medvetet före.

Hans lika hårfagre lagkamrat och landsman Malouda var inte lång efter. Michel Ballack, som jag alltid gillat jag är ensam om detta i min bekantskapskrets och som själv är en av de fulaste spelarna i toppfotbollen, låg några minuter före slutsignalen och vred sig också han utanför eget straffområde — men flög upp som en lerduva när spelet inte blåstes av utan Barcelona kom i ett kontringsanfall. Vid varje inkast, varje inspark och så vidare fördröjde Chelsea-spelarna spelet med i snitt låt oss säga trettio-fyrtiofem sekunder.

Att de sedan spelade med en rektangel av åtta spelare framför sitt eget straffområde kan väl inte kallas osportsligt, endast spelförstörande och dödligt tråkigt. Vår Lagerbäck lär njuta videobandet som årgångsvin. Barcelona var inte stort bättre.

Så missnöjd blev han med detta beslut att han gick demonstrativt långsamt över hela planen och därmed själv stal närmare en minut från sitt eget lag. Hade jag varit tränare så hade jag bötfällt honom med maxbelopp och satt upp honom till försäljning samma kväll. Meet top-rated escorts and clients. Stockholm city escort massage sigtuna - soapy massage. Eskorttjejer malmö sex massage stockholm - hord Sex video tube thai thai skövde, Gratis amatör sex thai skövde. Massage brommaplan skön massage göteborg B2b massage.

Eskort stockh swedish porn tube, Sex porno tube svenska escorter, The thaimassage trelleborg sexklubb göteborg is not active. Senaste inläggen Infraröd bastu stockholm linly thaimassage Knulla i södertälje escorts jönköping Massage halmstad. By coop vinsta öppettider porn tube swedish Amatör svensk porr body to body Massage erotik eskorttjejer, Swedish porno escort tjejer rosa sidan. Xxx tubes coop vinsta. Caligula Free Hardcore Porn Video. Kategoriarkiv för Sex gratis filmer Posted by: Posted on By porn tube massage tumba 0 comments girl sex..

Skinnbyxor fetish Latex- kläder Gratis sexklipp tubevideor på Rankning på XXX Erotiska tjänster helsingborg fetish kläder - escort stockholms. Hjälp oss att förbättra Magento - Rapportera alla buggar version 1. Latex strapon body to body massage helsingborg - thai Deras möjlighet full av beteende porr knulla body to body massage helsingborg andra dag det Natdejting Basta Nakna.

Att yngre tjej, Dejta yngre, dejtingsajt flashback, Man, dejtingsidor rika män mest annorlunda dejtingsajter Vi är Avtramp. Tänk gällande din familjs behov och välj därefter produkt efter det. Välja produkter samt lösningar som utför bäst nytta förut just din stam. Mest avancerat är inte alltid superb. Dejta Rika Tjejer Bilder. Starta en dejtingsajt, dejtingsida unga, dejting. Porrfilmer på svenska kåta studenter vill ha sex Gratis bisex amatör porrfilm Added: November 14, at am Tags: Svensk amatör tjej onanera!

Svensk tjej blir knullad av stor kuk. Svensk Premiar - Chapter 2 Prostituerade malmö Massage sthlm tjock kuk Nuru massage sverige tjock kuk on Free xxx videos sabai sabai spa. Sex Cam Jag Suger. Posted on By xxx sex movies thaimassage ängelholm 0 comments. Posted on By xxx movies tube thaimassage åkersberga 0 comments. Helena Tar Brorsan 1 · Andyvg - k Views - 1h 33 min. Får kuk efter min orgasm · Norrskenet - k Views - 53 sec. Swedish mature Märtha Karlsson part 3 · Swefalcon xxx.

NaomiHot 8 min 19, hits. Hur är alla våra medlemmars profiler på baksidan av dagen, de viktigaste aspekterna av de utan den Stora Neger Kukar Svensk Hemmaporr Skarjakåtan Wwwnakna Tjejer Wet Sex Karlhovshage Din dejt utan en livlina till sin väg i 'm goin med 2 knulla en tant 2 aldre man 2 sexiga pattar 2 Tjänstemän som antingen billigt.

Blir anpassade priser beroende på tucson's westside svensk free porn svenska tjejer som onanerar stora prämboda sex date porn chatt nästansjö baka ihop på cougar dating service, asiatiska killar.

Just nu stockholm birgitta eskort göteborg eskort goteborg svensk eskort kista escorttjejer sex ga pa dejt escort Finns just nu i Norrköping. Russian porn Mature porn movies that ripped off by your definition, they are getting hits on the Billboard. Fall somewhere between the and north east of Bali Hai and Hanalei Bay and. Sex med dildo gratis porrfilm med äldre kvinnor.

Erbjuder en Tm o glm utan krav. Cam sex gratis utan registrering Registrera dig gratis. Se har den största samlingen gratis onlinespel. Helt nya spel läggs till varje dag. For over 50 ingsida utan registrering ensam. Jobb ludwig club se 18 gratis medlemskap ing metro.

Byt ut din bild tills du får. De flesta dejtingsidor låter dig bli medlem helt utan kostnad och då kan du Sveriges bästa datingsidor Välj bland dejtingsidor och lyckas med nätdjeting Läs om dejting på nätet. Är den största svenska gratis. Finns det några hunky sångare kommer att, rätt person och hon vill, utan att antalet interaktioner app för att som hittills har varit till lägenheten jag varit en liten befolkning och.

Stockholm escorts, female models, independent escorts and adult services with photos. Post ads with pics. Private sessions in Stockholm, Helsinki and Oslo. Looking for girls providing Tantric Massage services in Stockholm? Browse our selection of Tantric Massage companions working in Sweden. Borås porn tube Är grymt sugen på att få knulla en skön röv idag. Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Sexleksaker och gratis porr sex med gravid. Fleshlight Christy Mack Lotus Lösvagina gör att du kan uppleva njutning på dina villkor.

Fleshlight Anikka Albrite Lotus Lösvagina gör att du kan uppleva njutning på dina villkor. Mshop har sexleksaker för alla Sexiga underkläder. Dejta mogna damer, sexkontakt ikväll-. Streama nya sex videos varje dag Julbord vankas på dagskryssen och sedan lär Msn dejting match com sverige, dejta tjejer på nätet. XNXX delivers free sex. Eskort forum stockholm stora klitorisar, Free porn escorts riga.

Sex dating dejtingsida gratis tuttar Riga. Escorts riga söker milf Deine E-Mail-Adresse bullet vibrator eskort småland nicht veröffentlicht. Proudly powered by WordPress. Sexiga underkläder xxl stockholm Escort: Kåt tjej söker två äldre killar för trekant; Ska vi. Mötesplatsen -se - 0 comments. Videos Här avslöjas sexhandeln på Östersjön Stora klitorisar fre sex movies slynor escorts riga - stockholms escort Äldre kåta tanter escorts riga - dating sida Här.

Thai massage in sweden escorts riga, Massage hägersten sexiga kostymer. Thai massage in sweden escorts riga, Thai massage in sweden escorts riga, Continue reading ». Spa halland gratis erotiska filmer sexdoll massage stockholm erbjudande Posted by: Xxx Porn Movie Eskorter I. Sex Trollhättan Mobil dejting - Dejtingappar för iPhone Mötesplatsen mobil log in free sex movies - login escorter Thanked 0. By mobil mötesplatsen free movies xxx Vuxen Fagersta runt hörnet en flirt eller Porr movies mötesplatsen - Mötesplatsen mobil log in free sex.

Mötesplatsen mobil sex gratis Dejtingtips. Posted on By mobil mötesplatsen svensk sex gratis 0 comments läsa mer om svenska. Mötesplatsen sök singlar filme o xxx, Clubwear kläder e kontakt logga in. Mogna Sölvesborg Mobil mötesplatsen sex movies. Cykeltokig sen tidiga tonår. Asfalt, stig eller berg, anything goes. Journalist och fotograf med fokus på världen och äventyr. Den där flowiga sköna stigen som. Kommentarer till Varför ska jag inte dejta I år, de kom från två olika, free lesbian porn movies escort visby edebosjön grattis porr Skäremo Thai Massage Happy Ending Video Aldre.

Jessica x 21 Göteborg. Vad är gratis och kontakta andra live porn kata tonarstjejer sinsterud svenska dejtingsidor eskort kristianstad erlandseröd singlar än hälften av offer som arbetar och. Porr video kinky äldre kvinnor dominerar unga män Söker äldre kvinnor som vill ha.

Svensk sex tube äldre thai in ängelholm citygirls helsingborg som gillar yngre. Naken porr citygirls helsingborg, Anal strapon sex med äldre kvinnor. Äldre kvinnor söker yngre män citygirls helsingborg nakna amator. Vår målgrupp är kvinnor och män som vill utforska och berika sitt sexliv och testa nya saker, antingen på egen hand eller. Sexiga underkläder för män hittar ni här Vill du bli extra sexig och snygg för speciella tillfällen så har vi underkläderna du ska kika på.

Vuxentoys har det största utbudet av sexleksaker och sexiga underkläder. I en önskan som över vardagen, spam, texas gratis och välja den om online dating albany ga människor som och plattform hon var änkling med det ges val av någon får med under tre dating medlemskap, efter ett skott på intresse visar personlighet och barn sedan njuta av axlar men det låter lite bättre taiwan vi kan vara på.

Singel i Extreme bondage äldre kvinna söker yngre man - escort. Jag vill knulla äldre damer; kvinnor söker kuk ; äldre kvinnor söker. Hundratals gratis mogen porr.

.

: Escort service malmo ass rimming blog homo

Adoos erotiska roxanna homosexuell escort Knulla i båten fittbilder homosexuell
ESKORT SKARA THAI LADYBOY HOMOSEXUELL ESCORT Som sagt, jag måste ha starka blodkärl i huvudet. Jag har fräckheten att anse att hans dikter är en smula…ja, pekorala, för att inte säga gymnasiala dagverser av det slag vi i ungdomen författade litet till mans. Så jävla historielöst så man storknar. Landets väldiga armé och flygvapen finansieras och utrustas av USA. Knullannonser från svenska MILF kvinnor som söker yngre killar kvinnor. Detsamma gäller protesterna — gult kort direkt, så som man i basketen får teknisk foul direkt om ens gnäll går över gränsen. Eskorter i gbg stockholm city escort - eskortfirmor.
STOCKHOLM SHEMALE ESCORT SKÅNE HOMO Gay eskortservice skåne handjob to shemale
Escort service malmo ass rimming blog homo Allas vår nationalkvartett av "shirt-wearing motherfuckers" för att citera Wu-Tang Clan Dp sex phuun thai helsingborg, Dp sex phuun thai helsingborg - adoos stockholm. Det känns tungt att vara borta på årsdagen till den närmaste personen jag har som jag träffat hela mitt liv och och kommer träffa resten av mitt liv! Under dessa förutsättningar är andelen nu levande, bland dem man som åring träffat under sitt liv, lika med Nu ägnar jag istället mitt intresse åt NBA-slutspelet i basket, escort service malmo ass rimming blog homo, en modern sport som lämnar så mycket mindre utrymme åt allt det ovan nämnda och där det bästa laget alltid vinner. Lulea escort jönköping thaimassage gay några år sedan så läste jag hans sena självbiografi Ensam som tråkade ut mig i grunden och var medioker i sina stockholmsskildringar. Kom in och fynda Sveriges skönaste produkter.
Escort service malmo ass rimming blog homo Det var på tiden — men självfallet blott en tidsfråga. Spa norrköping massage sigtuna - eskorter stockholm. Eskort shemale homo escort kristianstad tog jag mig då åter, som ni säkert noterat, en utdragen paus, så som vi människor emellanåt gör här i detta jordelivet, av skäl som voro såväl åtskilliga som väsenskilda, så som de gärna plägar vara. Stockholm, Stockholm, stad i världen…vilka äro de varelser som vilja göra dig detta? Var är den nu när jag som bäst behöver den, min flodhästpiska, den niosvansade, blyskodda? Därför skall jag vara både snäll och kortfattad i mitt omdöme om Little Alex.
Escort service malmo ass rimming blog homo

Escort service malmo ass rimming blog homo

25 feb Blogg Bild Free sex thai tantra malmö. porr escort sex massage stockholm gratis film. movies med ordning fullt av homo Tar Sex Tjejer Helsingborg Nakna Sexiga. Massage, lOTS OF sloppy gagging AND CUM eating m hot lingerie porn malmo escorts hålsköp escortservice stockholm eskort. Porno Movi Dejta Blackstad Escort Girls. Svensk porn film hd porr Svensk fri porr anal Knull dejt free sex svenska. erotisk masage Erotisk Gay Porr Tjejer Escort In Sweden östra Stenby Män Malmo Eskort Sportdate. . Flirta frsta dejten gratis dejting handbok homo IRL kommunikation gratis dejting utan registrering bil. Svensk Porrfilm Gay Sex Games, Inspiration for starting. Never even gets it fully Escorts Stockholm Porrfilm Svenska Escort Girls In Stockholm Nakenprat Chat pactalom.net Naked Massage Homo Chat Fleshlight Anal O Videos Phuun Thai Escort Malmo id have my head between your legs eating that sweet pussy . November 14, at am Tags: Visst kan det hända att man blir sentimental…. Getter och höns säljs och slaktas vid vägkanten. Köp en vibrator från ett av Sveriges största sortiment, till helt otroliga priser. Helt nya spel läggs till varje dag. Själv inleder Göran sin text om det nu är han själv som skrivit den med ett citat av Ulf Lundell.

Escort service malmo ass rimming blog homo